I april 1908 berättade ett stort plakat på fasaden att “etablissementet Cosmorma, Skandinaviens största och elegantaste biografteater” snart skulle öppnas. Biografens namn var så ovanligt att målaren hade stavat fel. Den blev Göteborgs i särklass förnämsta biograf. Filmen var på väg upp ur källare och kaféer.
Biografen låg på Östra Hamngatan 48, i en fastighet som var kulturmärkt, men hade gamla lagerlokaler på gården som kunde rivas. Cosmorama byggdes rakt inåt från gatan, tvärs över gården och sex meter in i gårdshuset. Den gamla inkörsporten gjordes om till väntrum (som foajé kallades vid den här tiden). Ovanför, på första våningen, placerades apparatrummet, det vill säga rummet för filmprojektorn.
Programbladets framsida hade den första tiden en teckning av salongen och entrén med de två små kassorna.
De två små biljettkassorna var vända ut mot gatan, på var sida om entrén. Eftersom salongsgolvet var sluttande behövde man gå uppför en trappa från väntrummet. I Salongen fanns 364 sittplatser, och den hade både mitt- och sidogångar med en tvärgång till nödutgången halvvägs ner på höger sida. Duken satt i en sorts “alkov” som var bredare än själva salongen.
Eftersom det inte var ljudfilm på den tiden, sköttes det hela av en orkester på tre man, där trumslagaren också var ljudeffektsmakare. Arbetstiden för musikerna var 6 timmar och på söndagar 9 timmar.
Hösten 1911 blev det stora genombrottet för dansk film, som kom att dominera den svenska biorepertoaren under större delen av 10-talet. August Bloms Offer för sin lidelse (Ekspeditricen) med Clara och Carlo Wieth slog rekord med 76 föreställningar. Den följdes av De röda artisterna (De fire djævle) och i december Kärlek och svek med Asta Nielsen och Valdemar Psilander, det var Nielsens svenska debut.
Hennes nästa film, Svarta drömmen, blev det stora genombrottet. Världens första filmstjärna var tänd.