Den första snön har fallit i eftermiddag, så nu är det så vitt och vackert överallt. Mamma, Naemi och jag gingo på 8 – föreställningen på “Kungsholms” och sågo Charles Ray i “Dansmästaren”. Han verkar ju mycket sympatisk, men inte är han något så storslagen precis. Fast det kanske inte är meningen.
Då vi kommo ut, låg snön djup på gatorna och lyste i lyktskenet. Och några okynniga pojkar bombarderade de förbigående med stora snöbollar. Ack, hade jag den tiden åter, då jag kunde finna mitt högsta nöje i ett snöbollskrig!!
Som mamma kanske skrivit och talat om för dig, voro vi i söndags och sågo “Läderlappen” på Oscarsteatern. Och Du må tro det var trevligt. Alla de bästa krafterna voro i elden. Barcklind, Ottoson, Niska och Pegel. Och de tre förstnämnda voro så stiliga i sina frackkostymer, att vi gav “oss levandes över” alla fyra. Du hade nog aldrig överleft det.
Och rätt som jag tittar ner i orkestern, (vi satt på andra bänk parkett) vem tror du sitter där spelande violoncell och kastande eldiga 25-öresblickar om inte – sköna Svea!! Jag kände genast igen honom och han tydligen mig. Och hur det nu var kikade jag alltemellanåt ner i orkestern i stället för på scenen, dock helst när Barcklind och Niska inte voro inne.
Igår var verkligen en “jobbig” dag för mig. Direkt från Skandia gick jag och spelade. Jag har redan sen andra gången spelat stycken (Väva vadmal, Till Österland o.d.), som fru Carlstein påstår, att andra få börja med först då de tagit 1O – 20 lektioner! Och från spelningen gick jag och badade “turkiskt”. Det är skönt, må du tro. Men vilka typer! Där finns tjocka madammer! Och vilka briljantringar och armband etc. de ståta med t.o.m. i badet. När jag blivit tillräckligt “utsvettad”, knådad, duschad och torkad, begav jag mig till gymnastiken och gnodde värre där – Så inte är jag lat inte.