Tänk, att nu har Naemi och jag verkligen hyrt ett piano. Trots dyrtiden. Vi tycka, att nu ha vi sannerligen saknat ett länge nog, och när vi så fingo tag i ett acceptabelt för 15 kronor, så tog vi det. Man får spara in på något annat. Karameller t.ex. Om man bara kunde!
Och nu blir här väl ett musicerande. Än så länge spela vi ju bara gammalt och sådant vi kunna förut, men så småningom ska vi väl försöka skaffa oss nya noter. Samma dag vi fingo pianot, fingo vi även den glädjande underrättelsen från Herr Olsson, att han den 1 juli ämnar höja hyran till 50 kronor. Från 28! Det tycker jag är väl mycket på en gång. Och den 1 april höjde ju tant matpriset till 3 kronor dagen! Hur skall detta sluta! Här gäller det sannerligen att spara.
Och nu ha vi fått klädkort också. En massa bomullsvävnader och alla strumpor fås endast mot kort. Dagen efter de infördes, spreds ett rykte, att det skulle bli skokort också. Det blev fullkomlig rusning till skoaffärerna. Utanför stodo långa köer, och därinne slogs “kvinnsen” vilt och höll på att ta’ dö’ på de stackars biträdena.
För naturligtvis var det mest fruntimmer, som blevo yra i mössan. De skall ju alltid utmärka sig, då det blir någonting. Emellertid, det blev inga skokort, och käringarna, som tagit ut allt de kunnat “klä och få” för att köpa så många skor som möjligt till höga priser, (att skohandlarna passade på att hugga för sig är ju naturligt), blevo allt bra långa i synamentet. “Ära vare gla”.