Stackars lilla mamma, som tänkt resa på måndag, blev hindrad av den otäckaste näsblödning, som gjorde, att hon måste gå och låta behandla sig flera gånger hos doktor Ek. På måndag kväll var hon dock med Rakel och mig och såg på i gymnastiken. Tyckte förstås att Granfelt var stilig.
När jag sedan skiljdes från dem vid Birger Jarlsgatan, kom Granfelt snart uppdykande och följde mig sedan hem. Bl.a. fick jag den stora äran att få mottaga ett amatörfoto, där han sitter till häst. Tänk, om dom andra visste det!
På söndag voro vi på middag hos majorskan Spak. Det var ovanligt trevligt. Gästerna voro så många, så vi ungdomar fingo ett bord för sig, vilket naturligtvis gjorde att konversationen flöt ganska lätt. Sedan sällade sig unga paret Spak till oss, och vi försvunno in i Vincents trevliga rum, där vi sedan sutto nästan hela tiden och pratade. Notarien och jag retades som vanligt, förstås. Det är alldeles omöjligt att låta bli att retas med honom.
På torsdag kom pappa för att hämta sin lilla fruga, och de reste på fredag förmiddag. Jag kunde inte följa dem till tåget, ty jag måste på en redan förut uppskjuten sånglektion. På torsdag var jag på requiemsmässa över Franz Joseph i Katolska kyrkan. Hade fått biljetter genom doktorn.
Det var mycket högtidligt med körsång, böner och rökelse. En lysande samling av diplomater i de grannaste uniformer, samt kungen, Karl, Eugene och Vilhelm hade infunnit sig. Torsdag kväll var jag som vanligt i gymnastiken. På Gustav Adolfs torg sammanträffade jag på hemvägen med Bertil. Han föreslog förstås att vi ej skulle gå direkt hem, och så kom det sig, att vi togo vägen genom de smala gränderna i Staden mellan broarna över till Söder och upp i Katarinahissen. Och medan alla stadens kyrkklockor slogo 10 stodo vi däruppe och beundrade den bedårande utsikten.