Hej pappa,
Utanför mitt fönster finns en vägg, en tegelvägg, knappt två meter bort. Sticker jag ut huvudet och böjer nacken uppåt, kan jag på dagen se en strimma blå himmel. På kvällen ser jag stadens ljus reflektera i dimman som driver in från bukten. På natten ser jag bara ett mörker, men känner en sval bris som då och då lirkar sig in i gränden och vänder vid dörren i mitt rum. Med andra ord, utsikten är inte magnifik och står väl i nivå med vad jag fått betala för mitt hotellrum här i San Francisco.
Men om jag blundar så blir utsikten genast bättre. Då blir utsikten ljudmässig och jag kan höra morgontrafiken som rullar igång, sopbilarna som borstar gatorna rena efter nattens festande, plingandet från cablecars och ett allmänt brum från de olika maskiner som håller staden igång, dygnet runt. Brandbilarnas sirener blandas med spanskt hojtande gatuarbetare, gnisslande däck, alla de ljud som en vaknande stad kan prestera.
Det är nog samma ljud nu som då för 42 år sedan, när du först kom hit för att studera ett år i Berkeley. Det var 1966, på hösten efter den där sommaren när vi red på kamel, såg Jesu grav och hyrde en liten grå fiat i Rom. Det är länge sen, det är igår. Breven du skickade hem andades nyfikenhet, du var imponerad, förväntansfull, fylld av upptäckarglädje. Jag tror att San Francisco var du. Jag vet att San Francisco var du. Tempot. Alla hörn som bjöd på något nytt. Musiken, livet, drömmen. Det var i San Francisco du lämnade en bit av ditt hjärta, och när jag nu går runt i stan känner jag slagen. För en stund blir gatorna jag går på våra gator, musiken jag hör blir vår musik och jag ser stan på vårt vis.
Du skulle gillat det.
Jag saknar dig mycket ska du veta.
Yeah.