En spegelblank tjärn i alla ära, men vatten som rör sig är snäppet bättre. En flod som slänger sig utför ett stup, en fors som rullar fram, en rännil som droppar ner i ett kärl. Rörelsen är vattnets liv, och havet är som bäst när det blåser. Då skiftar färgerna, då svalkar vattnet, då rinner inspirationen till. Det blir allt lättare att förstå varför dom sitter där, på första parkett. Tur att biljetterna aldrig tar slut och att föreställningen är en evig repris.