Vissa saker bara finns och fyller en plats för att de alltid har funnits där. Som den här tjuren i keramik. En gång en gåva av min pappa, inköpt som ett skämt just för att den var så ful. Nu har jag gjort slag i saken, tagit en bild av schabraket och skänkt den till myrorna. Förhoppningsvis hittas den av en glad keramikälskare som insett dess rätta värde. För mig står den nu på minnets hylla, och där pryder den sin plats och är så värdefull som den bara kan vara för mig.