Kalle! ”Vi har varit tillsammans cirka en timme och nu skall vi träffas igen. Jag gläder mig mycket åt detta sammanträffande. Det bekräftar, att absolut inte en gnista återstår av den forna, låt oss i alla fall säga glöden. Inte från hennes sida heller, vad jag tror. Vi har helt enkelt inte berört saken. Endast två gamla bekanta. Goda vänner. Ja, that’s all.”
Vet du vad jag tänkte, när jag läste ovanstående, allt under det mina läppar kröktes i ett, tillåt mig säga, världsklokt och sarkastiskt leende? ”Jo, i helsicke ä’ de’ så!” Ja, så fult tänkte jag verkligen. Och hade det stått i min makt, hade jag verkligen telegraferat till Svea Vestberg: ”För alla parters bästa och mest för er egen skull, träffa ej mer Karl Rencke. Hör ni, mest för er egen skull!!” Men det stod inte i min makt, och jag fick nöja mig med att vänta på det brev jag fick idag och vars innehåll precis på pricken var, vad jag visste, att det skulle vara, utom i ett enda avseende: Du kysste henne inte!
Charlie boy, kom och lägg ditt huvud mot mitt bröst och gråt, gråt. Men ej över Svea Vestbergs tragiska kärlekssaga! Nej, tusen gånger nej!! Gråt över alla dessa stackars små svaga kvinnosjälar, som ej inom sig kunna bära tyngden av olycka och sorger här i livet, eller, låt mig ej vara så hård, som ej förstå det oändligt medömkansvärda och förödmjukande att så totalt blotta sig själva, där de istället borde göra allt för att undvika det!
Svea Vestbergs enda rätta val i detta fall hade varit att alls ej sätta sig i förbindelse med dig. Så länge hon visste, att känslan för dig ej var död, var det ett fel av henne att sammanträffa med dig!!! ”Med tårarna ännu glänsande i sina ögon bad hon mig framföra min hälsning till dig.” Jag tar ej emot denna hälsning. Tusen gånger bättre skulle det ha varit om du haft anledning att skriva: ”Med trotsigt tillbakakastat huvud och ett hårt skratt bad hon mig hälsa dig, att du stulit hennes levnadslycka och att hon hatar dig!”
Om en kvinna nu nödvändigtvis skall kasta all sin värdighet och lägga fram sitt känsloliv för en mans medömkan och en annan kvinnas… nej för din skull skriver jag ej ut det, då kan hon väl åtminstone göra det på ett sympatiskt och storslaget sätt.
”Men en sak ber jag dig om: tala aldrig föraktfullt eller illa om Svea Vestberg!” Sannerligen jag själv kan avgöra, om jag nu talat föraktfullt eller illa om henne. Jag har läst igenom vad jag skrivit. Jag står fast därvid. Allt från min spädaste barndom har jag varit en oböjlig, hård och obeveklig natur. Många gånger har jag fått lida för det. Men min kvinnliga stolthet har aldrig fått rubbas en tum. För att vara kvinna har jag varit alldeles för onaturligt hård och känslolös ibland… Men ändå Kalle, ändå har jag märkt, att jag har ett så överraskande rikt känsloliv, som jag helt enkelt inte vetat om förrän det sista året, därför att ingen förstått att väcka det. Tror du jag överdriver Kalle, när jag säger, att jag skulle gå i döden om jag så måste, för någon, som jag älskar?
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.