Hon var ung och vacker. Inte så ung att hon inte visste vad hon gjorde, men ung nog att bejaka sina känslor och leva i nuet utan några djupare tankar på framtiden. Kanske man kan säga ung nog att vilja leva upp sina drömmar.
Och hon var vacker nog att få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Snart 30 år, omsvärmad och uppvaktad. Ung nog att bli lagom förälskad, vacker nog att hålla männen på avstånd. Judit Eriksson slängde en blick i spegeln och gick ut.
När den sista tonen från orgeln klingade ut i Caroli kyrka, satt kantorn Herman Åkerberg kvar med handen på klaviaturen. Människorna därnere i kyrkosalen började röra på sig, någon tittade upp på Herman och nickade, men han såg det inte. Den här dagen var hans tankar redan hos den unga, vackra Judit som var småskollärare för hans yngsta barn. Hon hade vid ett tillfälle undsluppit sig att hon ville lära sig hantera en orgel, och han hade erbjudit sig att visa henne grunderna. De hade bestämt att hon skulle komma efter mässan, inte för tätt inpå men ändå i så pass god tid att han kunde sitta kvar och vänta in henne.
Hon kanske redan var på plats? Han böjde sig ut en bit, men såg henne inte. Kyrkan var helt tom nu, sånär som på en ensam stackare som ännu inte rest sig ur bänken. Herman satte sig tillrätta och började spela ett orgelstycke som han själv komponerat. Det lät mäktigt i den tomma kyrkan. Verdi, Händel, Bach och Åkerberg. Musiken fyllde åter upp tomrummet och Herman förlorade sig i tiden.
Judit snubblade ut ur porten och höll på att ramma sin granne, Holger.
– Oops lilla stumpan, skrattade han och tog tag i hennes axlar, aningen för länge för att bara hindra henne från att falla.
– Och vart ska vi iväg idag, med en sådan hast?
Han talade så där, nästan som en pilsnerfilm, tänkte Judit. Men han var oförarglig, och dessutom brukade han vattna hennes blommor när hon var borta några dagar. Hade hon haft en katt så hade han säkert tagit hand om den också.
– Jag ska ta orgellektioner, och jag är lite sen, urskuldade hon sig, samtidigt som hon milt slingrade sig ur hans faderliga grepp, och hastade nerför gatan mot Caroli kyrka.
Det var december månad 1925. Det var runt Lucia. Kanske var det rent utav på Judits födelsedag, den 10 december. Det var bara två timmar kvar innan Judit skulle bli gravid.
Vad som hände där i Caroli kyrka, runt lucia 1925, vet bara Judit, Herman och Gud. Kanske hade Herman köpt en present till Judit. Inte ett etui med kaffeskedar i silver, det fick hon senare. Kanske hade han skrivit en dikt som han deklamerade, kanske sjöng han med sin kraftfulla röst till orgelns toner. Han var känd för att då och då brista ut i sång, när han kände för det. I så fall var det säkert en romantisk visa med hjärta och smärta. Herman visste hur man spelade på hjärtats strängar. Han hade lätt att bli förälskad.
När vi åter möter Judit är det sensommar 1926. Judit går med magen i vädret, fast inte stolt utan med den skam som samhället lade på flickor vid den tiden. Herman förnekade inte sitt barn, men Judit hade av någon anledning tagit avstånd från honom. Kanske hon kände sig lurad, alldeles säkert var hon besviken. Hon var dessutom, så här några veckor före nedkomsten, så deprimerad att hon starkt funderade på att ta sitt liv. Prästen i den by där hon undervisade Hermans barn, hade utropat sin skam över Judits tillstånd, och sett till att hon inte skulle få undervisa igen till hösten. Den omtyckta småskollärarinnan hade körts från byn som en pestsmittad, utan möjlighet, makt eller medel att värna sig och sitt.
Antagligen funderade Judit mycket över hur hon skulle ta sitt liv. Till slut hade hon beslutat att det skulle ske genom ett hopp från något högt, och det högsta hon kände till var tornen på Lunds domkyrka. Så dit reste Judit denna sensommardag 1926, för att ända det hela med ett steg ut i intet. Men nu blev det inte så.
För mig berättade farmor Judit om den dagen, att när hon kom till kyrkan så fanns där en stor dörr som måste öppnas för att man skulle komma in till trappornas som ledde upp i tornet. Dörren var låst, men i nyckelhålet satt en grov nyckel. När farmor vred om nyckeln för att öppna dörren, så gick nyckeln av, och dörren förblev låst. Så hon beslutade sig för att föda sitt barn istället, och gjorde som så många andra skånska töser på den tiden; Hon tog färjan över till Köpenhamn, där min far Gunnar föddes den 18 september 1926. Och där hade historien kunnat sluta, men den får sin fortsättning 73 år senare, den 20 augusti 1999.
Samtidigt som hyrbilens dörr slog igen, började kyrkklockorna i Lunds domkyrka att ringa. Klockan var precis tolv på dagen, och två tomma turistbussar stod parkerade utanför den stora porten.
Strax till vänster i det imponerande kyrkorummet trängdes turisterna för att få se klockspelet och framme vid altaret satt den kvinnliga prästen och väntade in middagsandakten. Organisten satt färdig vid orgeln, färdig att så fort som klockspelet var över, tona in dagens musikstycke, för att på så sätt locka till sig några av turisterna. Kunde han bara locka kvar fem sex stycken, så skulle den vilsna andaktsskocken i ett slag fördubblas.
Jag brydde mig dock varken om klockspel, präst, andakt eller organist. Jag gick istället till höger för att leta upp en dörr som kunde leda upp i tornet, en dörr som spelat en sådan avgörande stor roll för farmor, för pappa, för mig och för mina barn. Först såg jag den inte, skymd som den var i det dunkel som så ofta finns i kyrkans hörn. Men när en liten japan plötsligt materialiserade sig som sprungen ur väggen, såg jag att han smitit ut genom en halvöppen dörr som måste leda till tornet. Jag gick fram till dörren och sköt upp den långsamt. Där bakom väntade jag mig ett ännu mörkare utrymme, och början på en smal trappa som skulle leda uppåt. Men istället fanns där en relativt nybyggd hall, och en dörr som visade sig leda till en toalett.
Något besviken såg jag mig omkring, och fann ännu en dörr, denna gång en dörr som jag kunde se ledde ut ur kyrkan. Den var låst och stängd. Till vänster om den fanns en nyuppsatt vägg, som jag genast antog dolde trappan upp till tornet. Jag kände återigen på den stängda dörren ut ur kyrkan, och beslöt mig för att leta upp den från andra hållet.
På vägen ut ur kyrkan tände jag ett ljus som jag satte i ljusbäraren, och lade alldeles för mycket pengar i bössan för betalning. Men det kändes för snålt att börja sortera bland mynten jag greppat ur fickan. Dessutom kände jag att det låg ett mynt kvar, och av storleken att döma var det en guldtia.
Trängseln i dörren var stor, och jag knuffade till en äldre dam i min iver att snabbt komma ut i solen, och fram till den dörr jag nyss försökt att öppna från insidan. Den var inte svår att hitta. Det var en brun, tung trädörr med svarta beslag, infälld i kyrkans vägg. Mitt på dörren hängde en rund nött portklapp, som kärvade lite när jag rörde på den. Klappen satt nästan centrerad över dörrens nyckelhål.
Dörren var låst.
I nyckelhålet satt en tjock, avbruten nyckel.
